Farmaci- och läkemedelshistoria
Utvalda artiklar
Här finns ett axplock av material som medlemmar av sektionen för farmaci- och läkemedelshistoria har framställt. Läs om produkter som har använts som läkemedel och hur de har framställts. Ta reda på hur det var att arbeta på ett apotek förr i tiden eller varför apoteken ofta har djurnamn.
Slagvattnens historia uppges av Lindgren – Gentz gå tillbaka till ett spritdestillat av rosmarin (Rosmarinus officinalis L. (Lamiaceae)) som blev berömt för att ha använts vid den ungerska drottningen Elisabets (d. 1380) toalettbestyr. Det skulle i därmed vara den första parfymen i modern mening, och författarna ger bakgrunden till benämningar som ”Ungerska drottningens vatten”.
I 1686 års Stockholms-farmakopé finns i den tredje klassen av läkemedel, ”Spiriti destillatae simpliciae”, upptagen en Spiritus Reginæ Hungariæ, bestående av ett destillat av rosmarinblommor i konjak. Dessutom förekommer under samma rubrik vida mer komplicerade destillat, såsom Spiritus Cephalicus (”hjärnsprit”), beredd med 24 olika växtdroger, och Spiritus Apoplecticus (”slagsprit”) med 39. I den första rikssvenska farmakopén 1775 förekommer en Spiritus rosmarini med undertiteln ”Den ungerska drottningens vatten”; här används såväl blommor som blad till destilleringen. Här beskrivs också en ”aromatisk sprit”, Spritus aromaticus, som i den två år senare utgivna medicinaltaxan bl.a. kallas ”slagvatten”, samt en Spirtus vulnerarius (eg. ”sårsprit”, även ”arkebusadvatten”), destillerad av rölleka, rosmarin och timjan. Liknande beredningar förekommer sedan i samtliga svenska farmakopéutgåvor t.o.m. Ed. VII (omtryckt sista gången 1888). Att beredningen försvinner ur farmakopén innebär ingalunda att den slutar användas. I receptsamlingen Pharmaca Composita, ed. II (1896), beskrivs (med en ingående, historisk kommentar) en Spiritus apoplecticus (jfr Stockholms-farmakopén!), ”Slagvatten”, beredd av timjanolja och rosmarinolja lösta i utspädd sprit. En tysk variant av ”Schlagwasser”, Aqua Anhaltina, innehållande eugenol (huvudkomponenten i eukalyptusolja), kanelolja, fänkålsolja, flyktig muskotnötolja, rosmarinolja och terpentin i sprit beskrivs ännu 1925 (Hager I:862).
Förutom de rosmarinbaserade ”slagvattnen” har även extrakt av liljekonvaljeblad använts vid apoplektiska anfall, d.v.s. som ”slagvatten”. En i sammanhanget lustig bibetydelse framgår av artikeln om kolsyra i Nordisk Familjeboks Uggleupplaga: ”…man ofta hör att [kolsyran i vattnet] skulle kunna vara orsak till fall av hjärtslag… Det var ej så längesedan, som dessa läskedrycker kallades ”slagvatten”, och man fruktade deras skadliga inverkan på hjärtat”.
Den första observationen av en organisk nitroförenings – amylnitrit – medicinska potential rapporterades annars i Lancet den 27 juli 1867 av T. Lauder Brunton (vilket Murrell kände väl till), men då dess effekt är alltför kortvarig fick den ingen större betydelse för anginabehandling. Efter nitroglycerinets introduktion skulle det sedan dröja till 1960-talet innan ytterligare anginaläkemedel forskades fram: betablockarna, kalciumkanalblockare, ACE-hämmare och – även om det kom att bli uppskattat och marknadsfört för en sin framträdande biverkning – sildenafil, mest känt under Pfizers varumärke Viagra.
Det faktum, att det verkligen handlar om det ryktbara sprängämnet ansågs kunna oroa patienterna, varför diverse alternativa benämningar lanserades, såsom ”glonoin”, ”angioneurosin” och ”trinitrin”. Som kuriosum kan slutligen nämnas, att såväl de båda upplagor av den Svenska farmakopén som tog upp någon nitroglycerinberedning som den Nordiska farmakopén föreskriver en liten provdetonation som ett moment för att säkerställa medlets identitet.
”Nervdroppar” var ett trivialnamn för Kamferdroppar 1) (Æther spirituosus camphoratus), som hade föjande sammansättning enl. ”AF68” 2):
Kamfer 150 g
Eter 212,5 g
Stark sprit 637,5 g
Blandningen, som gärna intogs droppad på en sockerbit som nervlugnande medel, har emellertid en längre historia:En föregågare, Solutio camphoræ spirituoso-ætherea (”Liquor nervinus Bangii”), finns beskriven i den femte upplagan av svenska farmakopén 3) (1817/1828). Den består av 4 skrupler renad kamfer löst i 1 uns Æther spirituosus (”Liquor anodynus mineralis”; etersprit), alltså i proportionerna 1 till 6. Eterspriten består i sin tur av 1 del eter och 2 delar stark sprit.
Under samma latinska namn och med undertiteln ”Liquor nervinus” finns den upptagen i ed. VII (1869/1888). Proportionerna kamfer/etersprit är här desamma, men eterspritens (nu med undertiteln ”Hoffmans droppar”) sammansättning har ändrats till 1 del eter + 3 delar stark sprit.
Fr.o.m. ed. VIII (1901) börjar blandningen benämnas Æther spirituosus camphoratus och kompositionen anpassas till det nya, ”franska” viktsystem (metersystemet!) som hade införts 1869; härvid kom kamferhalten att höjas en smula. Denna komposition kodifierades sista gången officiellt i ”AF 68” 2), men lever ännu 2004 vidare med hänvisning till AF 68 i Apoteksbolaget AB:s/Apoteket AB:s interna kompositionssamlingar ”AKS” 4) och ”ATL-K” 5). Den svenska benämningen är numera ”Kamferdroppar, orala droppar” och samansättningen avrundad till
Kamfer 15 g
Eter 21 g
Stark sprit till 100 g
”Influensapulvren” innehöll 2 – 5 av följande komponenter: acetanilid, acetylsalicylsyra, amidopyrin, fenacetin, fenazon, fenylsalicylat, kaliumbromid, kamfer, kininhydroklorid, kininsalicylat, kininsulfat, koffein, tung magnesiumoxid, natriumbromid, salipyrin, socker, och identifierades vid försäljningen antingen genom ett nummer (36 olika enl. AF42!), eller med hänvisning till upphovsmannen, t.ex. ”Nordins pulver” (nr 19) eller ”Nyblins pulver I – III” (nr 20 – 22).
Värkabletterna Magnecyl och Albyl lanserades redan före 1940 och förekom alltså parallellt med influensapulvren i flera decennier. Så småningom konkurrerade dock de behändigare (och billigare!) tabletterna ut pulvren, men pulvren dog ut sent; ännu i 2000 års utgåva av Apoteket AB:s interna handbok Apotekstillverkade Läkemedel – Kompositioner (”ATL-K”) förkom ”Smärtstillande dospulver nr 3” (f.d. Influensapulver nr 3; kamfer, koffein, kininsulfat och acetylsalicylsyra) och ”Smärtstillande dospulver nr 5” (kamfer, koffein och fenazon), vilket tyder på att de då hade förskrivits och tillverkats ganska nyligen. I senare upplagor har de tagits bort. Eftersom det handlar om extemporeberdningar är de också numera med automatik receptbelagda.
Uppfattningen att influensapulvren blev förbjudna (vilket de alltså inte blev) kan möjligen hänga samman med att ämnet fenacetin, som ingick t.ex. i Hedbergs (nr 14) och Hjortons pulver (= Möllers pulver; nr 15), visade sig förorsaka allvarliga njurskador och därför förbjöds i Sverige 1961 – och därmed alla läkemedelsberedningar, där det hade ingått. De två pulver, som kom att överleva längst (nr 3 och nr 5), innehöll också ursprungligen fenacetin, men ändrades genom att ges ny sammansättning 1961. Trots detta fick de behålla sina gamla benämningar (vilket förmodligen inte påverkade deras egenskaper så mycket att användarna märkte någon större skillnad).
Det övergripande begreppet delades sedan in i undergrupper, av vilka vi idag känner igen t.ex. subkutana och intravenösa injektioner, men måhända står mer främmande för ”irrigation” (eg. = ”bevattning”, duschning) och ”hypodermoklys” (insprutning av större vätskemängder under huden).
Administreringsformen hade fått ett uppsving genom fransmännen Pravaz´ och Luers konstruktion och vidareutveckling omkr. 1852 av injektionssprutan sådan vi känner den idag.
Vätskorna kunde innehålla aktiva beståndsdelar av högst skiftande karaktär och utgjordes mestadels av vattenlösningar, men även olja, alkohol, glycerol och eter kunde förekomma som lösningsmedel. Till de pikantare inslagen hör notisen, att ”som vehikel [för spolvätskor till urinröret] tjänar vanligen vatten, mer sällan rödvin”.
Referens:
Brestowski, A.: ”Handwörterbuch der Pharmacie”, Wilh. Braunmüller Verl., Wien/Leipzig, 1893.
Ett av de första apoteken i de kulturkretsar, som spelat en avgörande roll för Sveriges utveckling torde ha varit det som inrättades 760 e.Kr. i Bagdad av kalif Abu Djafar al-Mansur. I Sydeuropa började apotekslika försäljningsställen för läkemedel drivas i slutet av 1100-talet, och 1240 hade utvecklingen gått så långt, att kejsar Fredrik II fann för gott att lagstifta om åtskillnad mellan läkar- och apotekaryrkena. Under senmedeltiden spreds sedan apoteken norrut.
Sverige, då som nu beläget i Europas utkanter, var sent att följa den kontinentala utvecklingen. 1492 fastställer Stockholms råd lönen för en apotekare Berndt (d. 1495) och befriar honom från skatt och andra pålagor, 1496 avlägger ”Riksens apotekare” Cosmas van der (deme) Welle tjänsteed inför rätten i Stockholm, och åren 1516 – 1523 betalar en Povel apotekare skatt till Stockholm.
Det kan möjligen också ha funnits en apoteksliknande inrättning i Västerås omkring 1520, men först från Gustav I Vasas regering, omkring 1552, kan det med dokument bestyrkas att det verkligen inrättades ett apotek, i Stockholms slott under en ”mäster Lucas”. Detta slottsapotek var inte tillgängligt för allmänheten, utan var endast avsett att sörja för hovets behov av läkemedel, konfektyrer o. likn.
”Uppå det att materialia och medicamenta icke måtte derigenom blifva förderfvade, att de länge ligga” – alltså ingalunda av omtanke om en behövande allmänhet! – gav Gustavs son Johan III 1575 sitt samtycke till att den dåvarande hovapotekaren, holländaren Anthonius Busenius, fick flytta ut apoteket från slottet till det närbelägna Stortorget. Detta apotek, Sveriges första i modernare mening, kom omkring 1675 att bli känt efter sin skylt som ”apoteket Lejonet”.
Följande tabell förtecknar ett 30-tal av första apoteken i nuvarande Sverige, av vilka det äldsta grundades i ett Malmö som då ännu var danskt, liksom det 53 år yngre Svanen i Kristianstad och det 56 år yngre Svanen i Lund. Kronan i Kungälv var när det öppnades den 27 april 1657 Norges femte apotek. Här måste också påpekas, att det i områden, som tidvis stått under svensk överhöghet – t.ex. Estland och norra Tyskland – fanns apotek redan omkring 1400 (möjligen 1392). Ett sådant är Raeapteek (Rådhusapoteket) i Tallinn, som enligt bevarade dokument redan hade sin tredje ägare 1422 (f.ö. troligen det apotek i Europa som längst har varit i oavbruten drift).
Inga inredningsdetaljer har sparats från de tidigaste svenska apoteken, däremot ett antal skyltar. Den äldsta bevarade inredningen kan nu beskådas på friluftsmuseet Skansen i Stockholm; den kommer från Drottningholms slottsapotek, som inreddes omkr. 1780.
Grundat år Ort Apotekets nuv. namn
1571 Malmö Lejonet
1575 Stockholm Lejonet
1623 Stockholm Leoparden
1624 Kristianstad Svanen
1627 Lund Svanen
1628 Uppsala Kronan>
1630 Norrköping Kronan
1638 Kalmar Lejonet
1642 Göteborg Enhörningen
1643 Falun Vasen
1649 Stockholm Engelen
1650 Stockholm Svanen
1654 Gävle Lejonet
1656 Jönköping Lejonet
1657 Kungälv Kronan
1658 Göteborg Kronan
1658 Marstrand
1661 Västerås Hjorten
1662 Visby Väduren
1670 Stockholm Morianen
1674 Lidköping Lejonet
1674 Halmstad Vakteln
1674 Stockholm Korpen
1676 Helsingborg Kärnan
1681 Nyköping Gripen
1692 Stockholm Hvita Björn
1692 Stockholm Enhörningen
1693 Stockholm Kronan
1699 Ystad Svanen
1864 kom så den första British Pharmacopoeia.
Enligt samma källa användes begreppet första gången 1548 i Lyon: Pharmacopoeae libri tres.
(IA)
Översikt över medicinalviktsystemet, från apoteket Gripen, Stockholm.[/caption]
Medicinalvikten (som även kallades apoteksvikt) var ett viktsystem för läkemedel, som användes i Sverige åtminstone sedan mitten av 1600-talet tills det genom en förordning av år 1857 (SFS 1857:45) ersattes av den allmänna handelns viktualievikt fr.o.m. ingången av år 1863, och då enligt den reformerade ordning, vars skålpund (425,076 g) indelades efter decimalsystemet i 100 ort = 10.000 korn. Redan 1869 beslöt dock riksdagen (genom SFS 1869:41) att medicinalväsendet fr.o.m. 1870 skulle tillämpa det metriska kilogramsystemet.
Medicinalviktsystemet baserades på det senmedeltida Nürnbergs skålpund (libra, lb) = 356,28 g
- 1 skålpund (libra) = 12 uns (à 29,69 g)
- 1 uns = 2 lod (à 14,85 g)
- 1 lod = 4 drakmer (à 3,71 g)
- 1 drakma = 3 skrupler (à 1,237 g)
- 1 skrupel = 20 gran (à 61,85 mg)
Källor: Huvudsakligen Jansson, Sam Owen: ”Måttordboken”, sid. 26, Nordiska museets förlag, Stockholm, 1995.
Är du nyfiken på något särskilt? Mejla din fråga till sektionen