Senapsdeg

Att olika sorters senap innehåller vävnadsretande ämnen har varit bekant sedan urminnes tider; olika yttringar härav finns beskrivna t.ex. av grek-romaren Pedanius Dioskorides och romaren Aulus Cornelius Celsus (båda första årh. VT). Läkekonstens senapsberedningar har framför allt kommit att appliceras utvärtes (i motsats till kokkonstens) som ”deriverande” medel, d.v.s. medel, som genom sin verkan avleder det onda (eller åtminstone patientens uppmärksamhet) från det sjuka stället.

Carl von Linné (1707 – 1778) ansåg att fröna av svartsenap, Bra´ssica ni´gra (L.) W.D.J. KOCH (= Melanosina´pis commu´nis K.F. SCHIMP. & SPENN. = Sina´pis ni´gra L., fam. Brassica´ceae), hade en stimulerande och urindrivande verkan, samt att de vore ett verksamt afrodisiakum och antiskorbutikum (medel mot skörbjugg). Dessutom rekommenderade han dem utvärtes som hudretande medel. Denna senare användning uppmärksammades allt mer, och i Svenska farmakopéns sjätte upplaga (1845) beskrevs dels Stark senapsdeg, Catapla´sma sinapi´num for´tius, dels Mild senapsdeg, Cataplasma sinapinum mi´tius.

Enligt den finländske provinsialläkaren Johan J:son Haartman (1759) kunde man göra och bruka ”senapsdäg” så här:

”Et skedblad god senap til deg sönderstödt, med värmd ättika, och et halft skedblad surt bröd: och detta eller Sillmjölkar, eller klufna salta strömmingar med köttsidan inåt, bundet under fotbladet, sampt nyt påömsat hwar 4:e time til des fotbladet blifwit wäl rödt, kan ock, under namn af Senapsdegar, i brist af Spanska flugorna brukas”

I farmakopén beskrevs beredningen av den starka degen så:

”Rec. Sina´pis ni´græ se´minum pulveratorum quantum placet,
Aquæ destilla´tæ quantum satis,
ut fiat cataplasma mollioris consistentiæ, quod in vase vitreo, orificio amplo, epistomio vitreo claudendo, servandum est, ut promptum habeatur.”

det vill säga

”Tag önskvärd mängd pulvriserade svartsenapsfrön,
så mycket destillerat vatten som erfordras
och gör härav ett grötomslag av degaktig konsistens, som genast lämnas ut i ett vidhalsat glaskärl som skall förslutas med en glaspropp.”

Detta grötomslag begagnades enligt BERLIN för att starkt ”irritera huden vid algier, spasmer, konvulsioner, åtskilliga laesioner av viktige organer, särdelses hjernans och bröstkavitetens, asthma, croup o.s.v.”.

Den milda varianten framställdes sålunda:

”Rec. Seca´lis fari´næ unciam unam, Sinapis nigræ seminum pulveratorum uncias tres,
Aquæ destillatæ quantum satis, ut fiat cataplasma mollioris consistentiæ. Paratur ex tempore”,

det vill säga:

”Tag ett uns rågmjöl, tre uns pulvriserade svartsenapsfrön, så mycket destillerat vatten som erfordras, och gör härav ett grötomslag av degaktig konsistens. Beredes för tillfället”,

och brukades i de fall, då en hastig verkan inte ansågs behövlig.

Referenser

Lindgren, John; Gentz, Lauritz: Läkemedelsnamn, sid. II:216-217, (faksimilutgåva av original från 1918 – 1927), Svensk Farmaceutisk Tidskrifts Förlags AB/Realtryck, Stockholm, 1986. ISBN 918627418X.
Haartman, Joh. Joh:son:Tydelig Underrättelse, om de Mäst Gångbara Sjukdomars Kännande och Motande, genom lätta och enfaldiga Hus-medel, samt et litet Res- och Hus-Apothek; Dem til tjenst, som ej hafwa tilfälle at rådfråga Läkare . Tryckt (m. kungl. privil. 27.6. 1758) i Stockholm och Åbo, 1759.
anon.: Pharmacopoea Svecica (Svenska farmakopén), ed. VI (1845), VII (1869/1888) och VIII (1901), samtliga Stockholm.
Anderberg, Arne (sidansvarig): Den virtuella floran – Svartsenap (extern), ver. 2002-03-11, kl. 15:38.